Garn

Jag har skaffat garn. Dags att börja sticka! Mina fingrar kliar med kreativitet och om jag inte ger utlopp för det kommer jag bara göra något dumt istället. Som att äta kass mat.
Sitter och väntar här efter bra nyheter där. Det är en vacker dag, solen skiner, jag är ledig och mår under omständigheterna rätt bra. Det blir nog värre imorgon men jag tänker inte leva imorgon förrän imorgon. Sådeså.
Elva kvar. Kom igen!

Som ett brev på posten

Den är här, den jag försöker så att förtränga resten av året. Och man får inte gråta bland folk.

Colder than Mulder

Vädret ändras verkligen snabbare än min frisyr. Jag fryser lite idag. Jag!

På väg mot jobbet, det kan vara lite B att blogga via mobilen men eftersom jag också är rätt B så passar det in. B som i banan då. Såklart. Vad annars?

Kämpar vidare och tycker mig ana vissa resultat. Bra. Med andra ord ger jag det ytterligare tid.

Nu är det bara de andra problemlösningarna som ska börja ge resultat. Kanske måste jag jobba hårdare.

Och så var det det där med att lägga upp något jag skrivit (inte bloggat, skrivit seriöst) här. Med tanke på att ingen läser så är det nog rätt ok.

Ciao

...........

Bristen på överskrift är inte medveten, jag orkar bara inte vara vitsig. Fast det är jag kanske inte vanligtvis heller. Konstig har jag hört, och det stämmer nog. Ledig dag, nöjd med det. Sov som en sten och drömde om utlandssemester och renovering. Samtidigt. Varför inte? Jag är nog rätt ovitsig trots allt, i alla fall idag. Fortsätter tvätta, koka ägg och planera sopp(katastrof?)a. Ciao

A new beginning

Detta är inte första dagen på mitt nya liv. Det är inte första inlägget i den här bloggen. Det är inte ett försök att börja om. Det är bara jag, som inser att vissa saker bara behöver skrivas. Även om det är nonsens. Även om det inte betyder något för någon annan än jag. Det spelar ingen roll. Jag funderade i morse på hur långt jag har kommit. Egentligen. När jag läser en dagbok som är elva år gammal känns det som att jag inte gått framåt överhuvudtaget. Och ändå känns det som att jag är så långt ifrån som jag någonsin kan komma. Hur fungerar det? Är jag både av den artonåring som bara ville bli älskad och den tjugoåttaåring som är älskad men vill ha mer? Dilemma med enkelt svar: så klart jag är. Vad jag dock inte tänker identifiera mig med är den rädsla för framtiden som 2001 års Anna hade. Jag är inte rädd längre. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, och jag är inte ett dugg säkrare i mina val men jag är inte rädd. Det finns inte plats i livet till att vara rädd. Vi lever en så kort stund, och vet egentligen bara en sak med säkerhet. Så varför vara rädd? Jag fyller tjugonio i år. Det är ett mäktigt antal. Men det är fint också. Jag sätter inga mål, men jag tänker inte sluta försöka komma vidare. Det finns egentligen bara ett mål, och det vill jag inte nå på länge än. Nonsens föder nonsens, det är sant. Jag är här, jag är nörd och jag skriver vad jag vill. Kärlek.

All the way back to being insane

Det är nu rasar det. Nu är mörkret nära. Nu rinner tårarna. Och allt är kras. Igen.

Vinden vänder via Västerås

Började fundera över huruvida mina läsare tror att dessa texters rubriker har någon högre mening. Svaret är.... Nej. Nonsens föder nonsens.

Det är måndag, det är förkylt och himlen börjar eventuellt bli blå.

Ok, inget intressant att skriva, gå och spela tvspel Anna.